Vissa böcker ser man fram mot att läsa så mycket så man nästan inte orkar öppna dem. Man har så oerhört höga förväntningar. Kanske därför jag bara lät "Daphne" av Justine Picardie ligga i flera veckor och jag har fortfarande inte läst den! Men snart.... Likadant tror jag med Diane Setterfields "The thirteenth tale". " //... a rich story about secrets, ghosts, winter, books and family."

Secret, ghosts, winter, books and family.

"With a mug of cocoa and The Thirteenth Tale, contentment isn't far away."

Hundra år av kärleksfjoms

Den mörka sidan håller på att ta över den här bloggen... Det ska ju vara Romance också, inte bara Murder. I år fyller iallafall förlaget Mills & Boone 100 år och vill man läsa en liten rolig essä om dem så titta här. Mills & Boone är alltså den brittiska motsvarigheten till Harlequin och ger ut exakt samma typ av lättuggade kärleksromaner i pocket.
”Today, Mills & Boon has lots of genres to choose from. They include: modern romance (virgins, Greek millionaires, yachts, sheikhs, royalty); historical (kissing in costume); medical (A&E kissing); intrigue (spooks kissing); special edition (Jodi Picoult with kissing); 'blaze' (kissing and then some); 'desire two-in-one' (two stories for the price of one). Nocturne - kissing and ghosts - is new for 2008.”
Jag började översätta det här till svenska men engelska originalet är ju så mycket roligare. Den här artikeln tar upp ganska många roliga aspekter. Att enkla billiga lite småusla kärleksromaner genom århundradet ändå varit ett möjligt sätt för kvinnor att tjäna pengar på skrivandet, och att tider och seder alltid avspeglats i materialet, om än med lite fördröjning – när charturismen blev poppis på 60talet övergick plötsligt en stor del av hjältinnorna från att ha varit sjuksköterskor till att bli flygvärdinnor Och så är det ju omslagen... Nu finns en helt ny genre inom genren; ”Nocturne”, den övernaturliga kärleksromanen!! Kyssar och spöken.

Dracula... och nu Djävulen själv

Läser Jean - Christophe Grangeés ”I djävulens spår just nu”... Den har beskrivits som en teologisk thriller, själv kan jag bara beskriva den som en korsning mellan ”Exorcisten” (en deckare där fajten står mellan Gud och Djävulen och snuten är f d katolsk präst), ”DaVinicikoden” för dess hänvisningar till tidig kristendom och ”CSI” (för dess groteska skildringar av olika typer av kroppsligt förfall, tortyr, krigsskador et c). Men fantastiskt skriven med underbara suggestiva miljöskildringar.

Har dock alltid haft problem med skildringar av ondska, Djävulen eller kalla det vad man vill, som stannar vid ett vältrande i fysiskt våld (spelar ingen roll att det kan trotsa ens förstånd för hur grym mänskan kan bli) som använder grymma tragedier i Rwanda, koncentrationsläger och allt annat hemskt mänskligheten hittat på som bevis för Djävulens härjanden på jorden. Det blir lite ...platt, hur vansinnigt hemskt det än är. Eller kanske för konkret. I den här boken finns en massa oerhört detaljerade beskrivningar av just följderna av otroligt utstuderat fantasifullt överdrivet våld som bevis för Ondskan, men det räcker inte. Svårt att sätta fingret på vad som är fel, det där metafysiska finns inte när det blir så konkret. Vid ett tillfälle, kanske omedvetet för författaren, ringas något in, som känns mer intressant, där det bränner till. Huvudpersonen har varit och besökt en föregivet besatt kvinna som beter sig á la konstens alla regler – grymtar som ett svin, rosslar, rullar med ögonen, väser och hela grejen – och hela scenen accentueras av att vulkanen Etna bestämmer sig för att få ett utbrott precis samtidigt, som en sorts naturens spegling av den här kraftmätningen: ”Mellan de två gapande käftarna rann röda ådror i fåror nerför sluttningarna och slog ut i vitglödgade strålar....//.... Jordklotets yta sprack, mjukades upp, löstes upp, för att visa sin levande karaktär, sitt kött som smälte.../.” Evakuering pågår, samtidigt som huvudpersonen, Luc, känner det som att ”Mitt nu vreds ur led, öppnades, kröktes till jag vändes in i världens primitiva natt. ”Men samtidigt; Ett bild av likgiltighet, tomhet, som blir intressant för det är så lakoniskt. Här tycker jag han ringar in Ondska, på ett mer subtilt sätt, man kan tänka på klimathot eller vad som helst i stället för ett vulkanutbrott...
”Vid varje stopp satt bilister och läste tidningen i lugn och ro. Det var världens undergång, och ingen brydde sig”.

Ett kärt återseende

”Dracula” har kommit ut i ny svensk översättning. Här kan man tala om Unhemliche med stort U. Dels Jonathan Harkers växande känsla av att ”någonting är verkligen fel här!” som väcks gradvis på besök i grevens slott i Transsylvanien, men ännu mer under bokens andra hälft när hela handlingen förflyttas till gamla hederliga England och London och den viktorianskt välordnade tillvaron för huvudpersonerna börjar luckras upp, anta hotande former och fyllas av nattsvarta skuggor.... Fortfarande tycker jag den delen är betydligt otäckare än Transylvaniendelen just eftersom hemskheterna flyttat fram positionerna och plötsligt befinner sig mitt i miljöer som bokens karaktärer ändå uppfattar som tråkigt hemtama, vardagliga och ordinära. Okej för att trånga gränder i 1800talsLondon, mentalsjukhus, gravkryptor och lantliga herresäten inte är ordinära för det stora flertalet men... Det är effekterna som grevens osynliga närvaro har på denna ändå välfungerande värld som är så rysansvärda. Lucys oförklarliga blodförluster och allt underligare beteende, den svarta fågel , eller vad det nu är, som kretsar utanför hennes fönster om natten, och tidningarnas lakoniska notiser om en mystisk kvinna med ett litet barn i sin famn, som setts röra sig fram och tillbaka på en kyrkogård nattetid...

Kusligheter

Som författare av rysare och spänning så undrar man ofta över vad som egentligen kommer att funka just vad gäller spänningsdelen - kommer folk att tycka att det här är det minsta obehagligt? Och hur gör jag för att det ska bli iallfall liiiite spännande, trots ofta litet utrymme? Kanske handlar det om det tyska begreppet Das Unhemliche, som diskuterades i P1 i förra veckan av en psykoanalytiker, bland annat med hänvisning till Freud som försökte definiera vad det är som väcker vagt obehag, kalla kårar och diffus rädsla. Det är inte fråga så mycket om drastiska effekter, utan om en smygande, nästan gradvis förskjutning av det vi uppfattar som vår vanliga verklighet. Alltså en liten förändring av det ”normala”, det för oss trygga och välbekanta. Det som inte är ”hemliche” - det vi känner igen oss i, känner oss hemma med, blir Det kusliga. Så sant. Något är fel – pallen står inte där jag lämnade den, någon svarar inte i telefon som hon alltid brukar, dörren står öppen trots att jag låste den... en liten, oroande förskjutning av verkligheten sker som får oss att tappa fotfästet lite. Man kan arbeta med små medel alltså, som författare.

Med sådana uppdragsgivare...

... klagade hon förstås inte. Fast Clive Sinclair tyckte inte Pauline var bra på att rita lejon. Detta var såklart helt “devastating” för henne och man fattar inte vad han egentligen menade heller. Såklart Pauline ritade utmärkte lejon. Men hon behövde inte jobba enbart med Narniaböckerna heller, mellan varven var hon anlitad som illustratör av Tolkienböcker också, och hon och John Ronald Reuel kom tydligen mycket bättre överens.

R.I.P Pauline Baynes

“Met C.S. Lewis. Came home. Made rock cakes.”
Större intryck på nyss avlidna illustratören Pauline Baynes gjorde inte författaren C.S Lewis. Ändå var det till hans böcker i Narniaserien som hon gjorde några av sina mest förklarade illustrationer som gjorde lika stort intryck som berättelserna. Alltid med någon slags humor och vänlighet över sig. Enkla bläckillustrationer i svart-vitt som ändå kunde framkalla en sådan magi. Hade jag vetat att du fortfarande var i livet fram till förra fredagen hade jag skrivit ett tackbrev, Pauline.

En annan Daphnebok

Ska läsa den så fort jag får tid. Den har legat hemma ganska länge nu. Parallellhistorier som utspelar sig dels i nutid, dels följer D d M i en fiktionaliserad tråd om hennes stora intresse för familjen Brontë, något som influerade hennes egna författarskap. För alla lovers of romantic suspense är väl systrarna Brontë och böcker som ”Svindlande höjder” och ”Jane Eyre” själva urkällan. Jag har inte riktigt tidigare inset parallellerna mellan ”Jane Eyre” och ”Rebecca” men de är ju mångfaldiga. Giftermålet med en främling som snart visar sig ha a rather murky past och som utgör ett potentiellt hot mot huvudpersonen. Hans tidigare fru som dött under konstiga omständigheter (eller kanske inte dött överhuvudtaget) och det ödsliga, vindblåsta slottet.... hans slott, där huvudpersonen mer eller mindre blir fånge. Recension is coming up.

Fler spöken i London (små, onda)

En annan bok som blivit pjäs och kunde beses i höstas på The Lyrical Hammersmith Theatre i London, är ”Don´t look now” av just det, Daphne du Maurier. Först blev den en nästan mytomspunnen väldigt kuslig film förstås men den lär fungera väl även på scenen. Alla vägar verkar leda till Daphne...
”Don't Look Now” will make audiences gasp with a mixture of shock and fear....

Spöken i London

Susan Hill har jag relativt nyligen upptäckt. Min lillebror var i London och gick på teater. Han såg en pjäs baserad på hennes spökroman ”The woman in black”. Kom hem och berättade inlevelsefullt om hur effektfullt det var, om den totala känslan av skräck som pjäsen framkallade, hur han skrek rakt ut vid några tillfällen och trodde att han skulle svimma....
”The woman in black” är en förvånansvärt välfungerande spökhistoria, en tunn bok med de gamla vanliga ingredienserna – en öde vindblåst hed, ett isolerat gammalt stenhus, ett återkommande ljud från ett låst rum i det isolerade huset, och en plötsligt uppdykande, likblek, starkt avmagrad kvinna helt klädd i svart. Det krävs så få ingredienser egentligen, ihopblandade enligt rätt recept.

Daphne du Maurier och hennes (in spirit) döttrar

Stod länge utanför antikvariatet i hörnet Kristinelundsgatan/Teatergatan och vägde Susan Hills ”Mrs deWinter” i handen. Utan att gå in. Varför? Gick därifrån utan att han köpt den. Varför? Jag försöker ju dammsuga marknaden på allt som finns att få tag i som har att göra med ”Rebeccka” och Daphne du Maurier. Eftersom jag har en sjuklig besatthet vid Daphne du Maurier. Och var bodde hon? I Cornwall... Man kan ju annars försöka lägga vantarna på ”Rebeccas Tale” av Sally Beauman. Det är en ”companion book of Daphne du Mauriers Rebecca”, vad nu det är, som en sorts litterär spin-off kanske.

Boscastle

...fast Häxmuseet ligger inte just här.

Kernow, Cornovi, Cornwall...

Sedan är det namnen – jag är tillbaka i ”Careless...” igen. Eftersom jag hade den oförskämda turen att få tillbringa flera somrar när jag växte upp i just norra Cornwall (där Lynley planerar att hajka tills han stupar i ett försök att fly sorgen efter mördade Helen) så blev jag glatt överraskad när jag insåg att allting utspelar sig där. Elizabeth George nämner till och med Widemouth Bay och Bude i sitt efterord, Bude, den lilla surfarbadorten med vida stränder insprängda mellan gröna klippor där man varit många somrar. Okej för att det finns en air av medeltida keltisk mystik kring Cornwall, av Riddarna-runt-runda-bordetromantik och vindblåsta legender från flydda tider och yonder and yore. Kung Arthur lär ha fötts i slottet Tintagel i norra Cornwall och strax söder om ligger lilla Boscastle med sitt ”häxmuseum”. Det är en sago - och mytomspunnen trakt helt enkelt men inte kommer jag ihåg annat än att folk hade helt normala brittiska namn som Shelley, Tamsin, Toby och James, Kathleen och Catherine och annat tråkigt. Enligt Elizabeth heter folk i trakten saker som ”Ione”, ”Daidre”, ”Dellen”, ”Kerra”, ”Santo”, ”Selevan Penrule” och ”Cadan”.... Detta är ändå bara en tredjedel av alla karaktärer. Kanske Elizabeth försöker exotisera denna trakt for the benefit of the American readership helt enkelt? Och göra det mer keltiskt och vindblåst och sagoomspunnet än vad det egentligen är? Kanske har hon helt enkelt sin största läsekrets där, snarare än i England? Och tror sig komma undan med lite vad som helst. Vet inte hur hon säljer i USA resp. in the UK egentligen men det borde man ju kunna kolla upp.
Tycker denna iakttagelse stämmer vad gäller hennes påfrestande sätt att skildra den engelska överklassen också. Ska återkomma till det.

Oh, Elizabeth...

Jag måste reda ut för mig själv varför jag retar mig så förbannat på Elizabeth George. Hade sparat hennes bok ”Careless in red” just för att jag såg fram mot nästa Lynley – trots att jag inte tycker serien är särskilt bra. Men ändå... man har ju läst hennes sedan i början av nittiotalet och ”With noone as witness” var en klar upgrade från den svullna, överjästa ”Minnets labyrint”. Men bara några sidor in i andra kapitlet känner jag hur en kvävande känslan av frustration och hopplöshet inför hennes litterära elefantiasis – eller vad man nu ska kalla det – får mig att långsamt ge upp allt hopp, tappa intresset, tills boken föll tungt ur händerna. Livet är för kort. All framåtrörelse, allt som drar in en i handlingen kvävs av hennes petiga fascination för ovidkommande detaljer. Hur lyckas man göra något så tråkigt? Vad är det som blir så fel?? Kanske att hon envisas med att alltid ta avstamp i periferin av olika karaktärers perspektiv, därmed i periferin av handlingen – en sådan avlägsen periferi att det som händer där inte har ett dugg med själva storyn, intrigen, den röda tråden där berättelsen drivs framåt, att göra. Alla dessa berättarperspektiv som redan vid sidan femtio har bildat ett sådant brett persongalleri att man inte orkar hålla koll. Tidigt får vi stifta kort bekantskap med an Officer Mick MacNulty och han introduceras via en för mig svårförståelig sexuell anspelning på hans och hans frus sexliv... Denna fru, detta sexliv och den sänggavel (”bedpost”?) som är involverade får vi överhuvudtaget aldrig träffa på igen, men via den förs vi på något sätt åter till Lynley och själva handlingen, kroppen som de hittat vid foten av en klippa. Elizabeths böcker är som för evigt expanderande galaxer som bara flyter ut och blir större och större... Undrar varför hon tror att hon kommer till ett bättre resultat genom att hela tiden fylla ut? Hela boken vimlar av meningar som man vill ta bort. Ovidkommande iakttagelser. Undrar varför hon inte insett hur mycket hon hade vunnit på att ta bort? Stryka ner. Lita på läsarens egen föreställningsförmåga.

Det är okej att skriva in sådan här saker, detaljer, i karaktärsbibeln, Elizabeth, men i den löpande handlingen så får du ge fan i att dra in den här typen av perifera, banala, till intet syftande observationer och noteringar.