Kusligheter

Som författare av rysare och spänning så undrar man ofta över vad som egentligen kommer att funka just vad gäller spänningsdelen - kommer folk att tycka att det här är det minsta obehagligt? Och hur gör jag för att det ska bli iallfall liiiite spännande, trots ofta litet utrymme? Kanske handlar det om det tyska begreppet Das Unhemliche, som diskuterades i P1 i förra veckan av en psykoanalytiker, bland annat med hänvisning till Freud som försökte definiera vad det är som väcker vagt obehag, kalla kårar och diffus rädsla. Det är inte fråga så mycket om drastiska effekter, utan om en smygande, nästan gradvis förskjutning av det vi uppfattar som vår vanliga verklighet. Alltså en liten förändring av det ”normala”, det för oss trygga och välbekanta. Det som inte är ”hemliche” - det vi känner igen oss i, känner oss hemma med, blir Det kusliga. Så sant. Något är fel – pallen står inte där jag lämnade den, någon svarar inte i telefon som hon alltid brukar, dörren står öppen trots att jag låste den... en liten, oroande förskjutning av verkligheten sker som får oss att tappa fotfästet lite. Man kan arbeta med små medel alltså, som författare.