Fler spöken i London (små, onda)

En annan bok som blivit pjäs och kunde beses i höstas på The Lyrical Hammersmith Theatre i London, är ”Don´t look now” av just det, Daphne du Maurier. Först blev den en nästan mytomspunnen väldigt kuslig film förstås men den lär fungera väl även på scenen. Alla vägar verkar leda till Daphne...
”Don't Look Now” will make audiences gasp with a mixture of shock and fear....

Spöken i London

Susan Hill har jag relativt nyligen upptäckt. Min lillebror var i London och gick på teater. Han såg en pjäs baserad på hennes spökroman ”The woman in black”. Kom hem och berättade inlevelsefullt om hur effektfullt det var, om den totala känslan av skräck som pjäsen framkallade, hur han skrek rakt ut vid några tillfällen och trodde att han skulle svimma....
”The woman in black” är en förvånansvärt välfungerande spökhistoria, en tunn bok med de gamla vanliga ingredienserna – en öde vindblåst hed, ett isolerat gammalt stenhus, ett återkommande ljud från ett låst rum i det isolerade huset, och en plötsligt uppdykande, likblek, starkt avmagrad kvinna helt klädd i svart. Det krävs så få ingredienser egentligen, ihopblandade enligt rätt recept.

Daphne du Maurier och hennes (in spirit) döttrar

Stod länge utanför antikvariatet i hörnet Kristinelundsgatan/Teatergatan och vägde Susan Hills ”Mrs deWinter” i handen. Utan att gå in. Varför? Gick därifrån utan att han köpt den. Varför? Jag försöker ju dammsuga marknaden på allt som finns att få tag i som har att göra med ”Rebeccka” och Daphne du Maurier. Eftersom jag har en sjuklig besatthet vid Daphne du Maurier. Och var bodde hon? I Cornwall... Man kan ju annars försöka lägga vantarna på ”Rebeccas Tale” av Sally Beauman. Det är en ”companion book of Daphne du Mauriers Rebecca”, vad nu det är, som en sorts litterär spin-off kanske.

Boscastle

...fast Häxmuseet ligger inte just här.

Kernow, Cornovi, Cornwall...

Sedan är det namnen – jag är tillbaka i ”Careless...” igen. Eftersom jag hade den oförskämda turen att få tillbringa flera somrar när jag växte upp i just norra Cornwall (där Lynley planerar att hajka tills han stupar i ett försök att fly sorgen efter mördade Helen) så blev jag glatt överraskad när jag insåg att allting utspelar sig där. Elizabeth George nämner till och med Widemouth Bay och Bude i sitt efterord, Bude, den lilla surfarbadorten med vida stränder insprängda mellan gröna klippor där man varit många somrar. Okej för att det finns en air av medeltida keltisk mystik kring Cornwall, av Riddarna-runt-runda-bordetromantik och vindblåsta legender från flydda tider och yonder and yore. Kung Arthur lär ha fötts i slottet Tintagel i norra Cornwall och strax söder om ligger lilla Boscastle med sitt ”häxmuseum”. Det är en sago - och mytomspunnen trakt helt enkelt men inte kommer jag ihåg annat än att folk hade helt normala brittiska namn som Shelley, Tamsin, Toby och James, Kathleen och Catherine och annat tråkigt. Enligt Elizabeth heter folk i trakten saker som ”Ione”, ”Daidre”, ”Dellen”, ”Kerra”, ”Santo”, ”Selevan Penrule” och ”Cadan”.... Detta är ändå bara en tredjedel av alla karaktärer. Kanske Elizabeth försöker exotisera denna trakt for the benefit of the American readership helt enkelt? Och göra det mer keltiskt och vindblåst och sagoomspunnet än vad det egentligen är? Kanske har hon helt enkelt sin största läsekrets där, snarare än i England? Och tror sig komma undan med lite vad som helst. Vet inte hur hon säljer i USA resp. in the UK egentligen men det borde man ju kunna kolla upp.
Tycker denna iakttagelse stämmer vad gäller hennes påfrestande sätt att skildra den engelska överklassen också. Ska återkomma till det.

Oh, Elizabeth...

Jag måste reda ut för mig själv varför jag retar mig så förbannat på Elizabeth George. Hade sparat hennes bok ”Careless in red” just för att jag såg fram mot nästa Lynley – trots att jag inte tycker serien är särskilt bra. Men ändå... man har ju läst hennes sedan i början av nittiotalet och ”With noone as witness” var en klar upgrade från den svullna, överjästa ”Minnets labyrint”. Men bara några sidor in i andra kapitlet känner jag hur en kvävande känslan av frustration och hopplöshet inför hennes litterära elefantiasis – eller vad man nu ska kalla det – får mig att långsamt ge upp allt hopp, tappa intresset, tills boken föll tungt ur händerna. Livet är för kort. All framåtrörelse, allt som drar in en i handlingen kvävs av hennes petiga fascination för ovidkommande detaljer. Hur lyckas man göra något så tråkigt? Vad är det som blir så fel?? Kanske att hon envisas med att alltid ta avstamp i periferin av olika karaktärers perspektiv, därmed i periferin av handlingen – en sådan avlägsen periferi att det som händer där inte har ett dugg med själva storyn, intrigen, den röda tråden där berättelsen drivs framåt, att göra. Alla dessa berättarperspektiv som redan vid sidan femtio har bildat ett sådant brett persongalleri att man inte orkar hålla koll. Tidigt får vi stifta kort bekantskap med an Officer Mick MacNulty och han introduceras via en för mig svårförståelig sexuell anspelning på hans och hans frus sexliv... Denna fru, detta sexliv och den sänggavel (”bedpost”?) som är involverade får vi överhuvudtaget aldrig träffa på igen, men via den förs vi på något sätt åter till Lynley och själva handlingen, kroppen som de hittat vid foten av en klippa. Elizabeths böcker är som för evigt expanderande galaxer som bara flyter ut och blir större och större... Undrar varför hon tror att hon kommer till ett bättre resultat genom att hela tiden fylla ut? Hela boken vimlar av meningar som man vill ta bort. Ovidkommande iakttagelser. Undrar varför hon inte insett hur mycket hon hade vunnit på att ta bort? Stryka ner. Lita på läsarens egen föreställningsförmåga.

Det är okej att skriva in sådan här saker, detaljer, i karaktärsbibeln, Elizabeth, men i den löpande handlingen så får du ge fan i att dra in den här typen av perifera, banala, till intet syftande observationer och noteringar.