Jag måste reda ut för mig själv varför jag retar mig så förbannat på Elizabeth George. Hade sparat hennes bok ”Careless in red” just för att jag såg fram mot nästa Lynley – trots att jag inte tycker serien är särskilt bra. Men ändå... man har ju läst hennes sedan i början av nittiotalet och ”With noone as witness” var en klar upgrade från den svullna, överjästa ”Minnets labyrint”. Men bara några sidor in i andra kapitlet känner jag hur en kvävande känslan av frustration och hopplöshet inför hennes litterära elefantiasis – eller vad man nu ska kalla det – får mig att långsamt ge upp allt hopp, tappa intresset, tills boken föll tungt ur händerna. Livet är för kort. All framåtrörelse, allt som drar in en i handlingen kvävs av hennes petiga fascination för ovidkommande detaljer. Hur lyckas man göra något så tråkigt? Vad är det som blir så fel?? Kanske att hon envisas med att alltid ta avstamp i periferin av olika karaktärers perspektiv, därmed i periferin av handlingen – en sådan avlägsen periferi att det som händer där inte har ett dugg med själva storyn, intrigen, den röda tråden där berättelsen drivs framåt, att göra. Alla dessa berättarperspektiv som redan vid sidan femtio har bildat ett sådant brett persongalleri att man inte orkar hålla koll. Tidigt får vi stifta kort bekantskap med an Officer Mick MacNulty och han introduceras via en för mig svårförståelig sexuell anspelning på hans och hans frus sexliv... Denna fru, detta sexliv och den sänggavel (”bedpost”?) som är involverade får vi överhuvudtaget aldrig träffa på igen, men via den förs vi på något sätt åter till Lynley och själva handlingen, kroppen som de hittat vid foten av en klippa. Elizabeths böcker är som för evigt expanderande galaxer som bara flyter ut och blir större och större... Undrar varför hon tror att hon kommer till ett bättre resultat genom att hela tiden fylla ut? Hela boken vimlar av meningar som man vill ta bort. Ovidkommande iakttagelser. Undrar varför hon inte insett hur mycket hon hade vunnit på att ta bort? Stryka ner. Lita på läsarens egen föreställningsförmåga.
Det är okej att skriva in sådan här saker, detaljer, i karaktärsbibeln, Elizabeth, men i den löpande handlingen så får du ge fan i att dra in den här typen av perifera, banala, till intet syftande observationer och noteringar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar