Läser Jean - Christophe Grangeés ”I djävulens spår just nu”... Den har beskrivits som en teologisk thriller, själv kan jag bara beskriva den som en korsning mellan ”Exorcisten” (en deckare där fajten står mellan Gud och Djävulen och snuten är f d katolsk präst), ”DaVinicikoden” för dess hänvisningar till tidig kristendom och ”CSI” (för dess groteska skildringar av olika typer av kroppsligt förfall, tortyr, krigsskador et c). Men fantastiskt skriven med underbara suggestiva miljöskildringar.
Har dock alltid haft problem med skildringar av ondska, Djävulen eller kalla det vad man vill, som stannar vid ett vältrande i fysiskt våld (spelar ingen roll att det kan trotsa ens förstånd för hur grym mänskan kan bli) som använder grymma tragedier i Rwanda, koncentrationsläger och allt annat hemskt mänskligheten hittat på som bevis för Djävulens härjanden på jorden. Det blir lite ...platt, hur vansinnigt hemskt det än är. Eller kanske för konkret. I den här boken finns en massa oerhört detaljerade beskrivningar av just följderna av otroligt utstuderat fantasifullt överdrivet våld som bevis för Ondskan, men det räcker inte. Svårt att sätta fingret på vad som är fel, det där metafysiska finns inte när det blir så konkret. Vid ett tillfälle, kanske omedvetet för författaren, ringas något in, som känns mer intressant, där det bränner till. Huvudpersonen har varit och besökt en föregivet besatt kvinna som beter sig á la konstens alla regler – grymtar som ett svin, rosslar, rullar med ögonen, väser och hela grejen – och hela scenen accentueras av att vulkanen Etna bestämmer sig för att få ett utbrott precis samtidigt, som en sorts naturens spegling av den här kraftmätningen: ”Mellan de två gapande käftarna rann röda ådror i fåror nerför sluttningarna och slog ut i vitglödgade strålar....//.... Jordklotets yta sprack, mjukades upp, löstes upp, för att visa sin levande karaktär, sitt kött som smälte.../.” Evakuering pågår, samtidigt som huvudpersonen, Luc, känner det som att ”Mitt nu vreds ur led, öppnades, kröktes till jag vändes in i världens primitiva natt. ”Men samtidigt; Ett bild av likgiltighet, tomhet, som blir intressant för det är så lakoniskt. Här tycker jag han ringar in Ondska, på ett mer subtilt sätt, man kan tänka på klimathot eller vad som helst i stället för ett vulkanutbrott...
”Vid varje stopp satt bilister och läste tidningen i lugn och ro. Det var världens undergång, och ingen brydde sig”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar