Vissa böcker ser man fram mot att läsa så mycket så man nästan inte orkar öppna dem. Man har så oerhört höga förväntningar. Kanske därför jag bara lät "Daphne" av Justine Picardie ligga i flera veckor och jag har fortfarande inte läst den! Men snart.... Likadant tror jag med Diane Setterfields "The thirteenth tale". " //... a rich story about secrets, ghosts, winter, books and family."

Secret, ghosts, winter, books and family.

"With a mug of cocoa and The Thirteenth Tale, contentment isn't far away."

Hundra år av kärleksfjoms

Den mörka sidan håller på att ta över den här bloggen... Det ska ju vara Romance också, inte bara Murder. I år fyller iallafall förlaget Mills & Boone 100 år och vill man läsa en liten rolig essä om dem så titta här. Mills & Boone är alltså den brittiska motsvarigheten till Harlequin och ger ut exakt samma typ av lättuggade kärleksromaner i pocket.
”Today, Mills & Boon has lots of genres to choose from. They include: modern romance (virgins, Greek millionaires, yachts, sheikhs, royalty); historical (kissing in costume); medical (A&E kissing); intrigue (spooks kissing); special edition (Jodi Picoult with kissing); 'blaze' (kissing and then some); 'desire two-in-one' (two stories for the price of one). Nocturne - kissing and ghosts - is new for 2008.”
Jag började översätta det här till svenska men engelska originalet är ju så mycket roligare. Den här artikeln tar upp ganska många roliga aspekter. Att enkla billiga lite småusla kärleksromaner genom århundradet ändå varit ett möjligt sätt för kvinnor att tjäna pengar på skrivandet, och att tider och seder alltid avspeglats i materialet, om än med lite fördröjning – när charturismen blev poppis på 60talet övergick plötsligt en stor del av hjältinnorna från att ha varit sjuksköterskor till att bli flygvärdinnor Och så är det ju omslagen... Nu finns en helt ny genre inom genren; ”Nocturne”, den övernaturliga kärleksromanen!! Kyssar och spöken.

Dracula... och nu Djävulen själv

Läser Jean - Christophe Grangeés ”I djävulens spår just nu”... Den har beskrivits som en teologisk thriller, själv kan jag bara beskriva den som en korsning mellan ”Exorcisten” (en deckare där fajten står mellan Gud och Djävulen och snuten är f d katolsk präst), ”DaVinicikoden” för dess hänvisningar till tidig kristendom och ”CSI” (för dess groteska skildringar av olika typer av kroppsligt förfall, tortyr, krigsskador et c). Men fantastiskt skriven med underbara suggestiva miljöskildringar.

Har dock alltid haft problem med skildringar av ondska, Djävulen eller kalla det vad man vill, som stannar vid ett vältrande i fysiskt våld (spelar ingen roll att det kan trotsa ens förstånd för hur grym mänskan kan bli) som använder grymma tragedier i Rwanda, koncentrationsläger och allt annat hemskt mänskligheten hittat på som bevis för Djävulens härjanden på jorden. Det blir lite ...platt, hur vansinnigt hemskt det än är. Eller kanske för konkret. I den här boken finns en massa oerhört detaljerade beskrivningar av just följderna av otroligt utstuderat fantasifullt överdrivet våld som bevis för Ondskan, men det räcker inte. Svårt att sätta fingret på vad som är fel, det där metafysiska finns inte när det blir så konkret. Vid ett tillfälle, kanske omedvetet för författaren, ringas något in, som känns mer intressant, där det bränner till. Huvudpersonen har varit och besökt en föregivet besatt kvinna som beter sig á la konstens alla regler – grymtar som ett svin, rosslar, rullar med ögonen, väser och hela grejen – och hela scenen accentueras av att vulkanen Etna bestämmer sig för att få ett utbrott precis samtidigt, som en sorts naturens spegling av den här kraftmätningen: ”Mellan de två gapande käftarna rann röda ådror i fåror nerför sluttningarna och slog ut i vitglödgade strålar....//.... Jordklotets yta sprack, mjukades upp, löstes upp, för att visa sin levande karaktär, sitt kött som smälte.../.” Evakuering pågår, samtidigt som huvudpersonen, Luc, känner det som att ”Mitt nu vreds ur led, öppnades, kröktes till jag vändes in i världens primitiva natt. ”Men samtidigt; Ett bild av likgiltighet, tomhet, som blir intressant för det är så lakoniskt. Här tycker jag han ringar in Ondska, på ett mer subtilt sätt, man kan tänka på klimathot eller vad som helst i stället för ett vulkanutbrott...
”Vid varje stopp satt bilister och läste tidningen i lugn och ro. Det var världens undergång, och ingen brydde sig”.

Ett kärt återseende

”Dracula” har kommit ut i ny svensk översättning. Här kan man tala om Unhemliche med stort U. Dels Jonathan Harkers växande känsla av att ”någonting är verkligen fel här!” som väcks gradvis på besök i grevens slott i Transsylvanien, men ännu mer under bokens andra hälft när hela handlingen förflyttas till gamla hederliga England och London och den viktorianskt välordnade tillvaron för huvudpersonerna börjar luckras upp, anta hotande former och fyllas av nattsvarta skuggor.... Fortfarande tycker jag den delen är betydligt otäckare än Transylvaniendelen just eftersom hemskheterna flyttat fram positionerna och plötsligt befinner sig mitt i miljöer som bokens karaktärer ändå uppfattar som tråkigt hemtama, vardagliga och ordinära. Okej för att trånga gränder i 1800talsLondon, mentalsjukhus, gravkryptor och lantliga herresäten inte är ordinära för det stora flertalet men... Det är effekterna som grevens osynliga närvaro har på denna ändå välfungerande värld som är så rysansvärda. Lucys oförklarliga blodförluster och allt underligare beteende, den svarta fågel , eller vad det nu är, som kretsar utanför hennes fönster om natten, och tidningarnas lakoniska notiser om en mystisk kvinna med ett litet barn i sin famn, som setts röra sig fram och tillbaka på en kyrkogård nattetid...

Kusligheter

Som författare av rysare och spänning så undrar man ofta över vad som egentligen kommer att funka just vad gäller spänningsdelen - kommer folk att tycka att det här är det minsta obehagligt? Och hur gör jag för att det ska bli iallfall liiiite spännande, trots ofta litet utrymme? Kanske handlar det om det tyska begreppet Das Unhemliche, som diskuterades i P1 i förra veckan av en psykoanalytiker, bland annat med hänvisning till Freud som försökte definiera vad det är som väcker vagt obehag, kalla kårar och diffus rädsla. Det är inte fråga så mycket om drastiska effekter, utan om en smygande, nästan gradvis förskjutning av det vi uppfattar som vår vanliga verklighet. Alltså en liten förändring av det ”normala”, det för oss trygga och välbekanta. Det som inte är ”hemliche” - det vi känner igen oss i, känner oss hemma med, blir Det kusliga. Så sant. Något är fel – pallen står inte där jag lämnade den, någon svarar inte i telefon som hon alltid brukar, dörren står öppen trots att jag låste den... en liten, oroande förskjutning av verkligheten sker som får oss att tappa fotfästet lite. Man kan arbeta med små medel alltså, som författare.

Med sådana uppdragsgivare...

... klagade hon förstås inte. Fast Clive Sinclair tyckte inte Pauline var bra på att rita lejon. Detta var såklart helt “devastating” för henne och man fattar inte vad han egentligen menade heller. Såklart Pauline ritade utmärkte lejon. Men hon behövde inte jobba enbart med Narniaböckerna heller, mellan varven var hon anlitad som illustratör av Tolkienböcker också, och hon och John Ronald Reuel kom tydligen mycket bättre överens.

R.I.P Pauline Baynes

“Met C.S. Lewis. Came home. Made rock cakes.”
Större intryck på nyss avlidna illustratören Pauline Baynes gjorde inte författaren C.S Lewis. Ändå var det till hans böcker i Narniaserien som hon gjorde några av sina mest förklarade illustrationer som gjorde lika stort intryck som berättelserna. Alltid med någon slags humor och vänlighet över sig. Enkla bläckillustrationer i svart-vitt som ändå kunde framkalla en sådan magi. Hade jag vetat att du fortfarande var i livet fram till förra fredagen hade jag skrivit ett tackbrev, Pauline.